Det var längesen jag skrev nu (igen)

Dagarna flyger fram, det känns som igår vi var på utredningens första besök, och det har blivit ett par till sedan dess.

Efter ett första besök med blodprov och frågeformulär, bokades ett nytt besök in för ultraljudsundersökning samt att nytt blodprov på mig. (mitt prolaktinvärde var alldeles för högt) Prolaktin har kvinnor mycket av vid amning för att brösten ska producera mjölk till barnet. Skengravid har jag varit många gånger, men någon mjölk har jag aldrig lyckats få fram... Ultraljudet gick bra, överläkaren var nöjd, inga problem alls och det nya blodprovet lämnades. Min sambo fick även åka till Uppsala och lämna ett spermieprov.

Besök nr.3 bokades in, dags för spolning av äggledare och livmoder, detta för att se att passage fanns och att det inte fanns några ihopväxningar. Detta besök såg jag inte speciellt mycket fram emot. Hade hört och läst på nätet att det var obehagligt och faktiskt kunde göra ont..
Jag tog ledigt från jobbet för besök nr.3 och passande nog hade överläkaren denna dag med sig en praktikant. Hurra, visa muttan för 3 personer idag, inte varje dag man får äran att göra det!
Spolningen går till så att man med hjälp av ultraljud samt en kateter först blåser upp en luftbubbla för att liksom täppa till, och sedan spolar in vätska och försöka få den att stanna kvar.

Några nyp i livmodern, två försök att sätta i katetern och några tårar senare var katetern äntligen på plats och ingen smärta kvar. Två vita linjer radade upp sig på skärmen och alla var nöjda och glada. Efter denna pärs fick jag vila en kvart/tjugo minuter för att ta ett tredje blodprov. De två tidigare hade båda visat för hög koncentration av prolaktin.

Ett par veckor senare dimper det ner ett brev i brevlådan om att blodprovet nu var normalt och att en remiss skickats till reproduktionscentrum i Uppsala. Vi var nu remitterade och fick vänta på kallelse därifrån..

Ytterligare någon vecka passerar och i brevlådan ligger det plötsligt en dag ett brev från reproduktionscentrum i Uppsala. En kallelse för mig och min partner.
Några otåliga veckor senare åker vi till Uppsala för ett första besök. Vi får träffa en jättetrevlig överläkare där vi diskuterar vilket alternativ som verkar bäst. Med tanke på att min sambos spermier är av god kvalité men dock lite för få så bestäms provrör som bästa alternativ för oss. En ultraljudsundersökning görs (dock utan förvarning) där allt ser normalt ut. 
Ett behandlingsschema läggs upp för mig, som jag ska starta vid nästa mens.
Så just nu sitter jag för första gången på  5 år och inväntar min nästa mens... Vilket är sådär... det är ju inte mens jag vill ha, det är ju ett barn.... Och när man väl vill ha mens, ja då kommer den inte!!!! 

På återseende när mensen dykt upp!

Den 20/9 hade vi fått tid för första besöket på gynmottagningen. Syster Bibbi mötte upp. Ingen lunch & tokstressad var jag... Hon svarade med att bjuda på kaffe & mackor. Vi fyllde tillsammans i en hälsodeklaration, en för mig och en för min sambo. Jag fick svara på frågor om ex. Menscykel, menssmärtor tidigare sjukdomar och graviditeter etc. Min sambo fick också frågor att besvara, vi fick båda ta blodprov och han fick ett provrör med sig hem som han skulle lämna spermaprov i.Vi fick tid för ny träff den 1/11.

det är inte ofta jag är besviken. jag brukar bita ihop, men idag kom droppen.... jag var så arg så jag grät....

just nu skulle jag bara vilja vara hemma och tycka synd om mig själv... på heltid, och få betalt!

gud vad mycket nyttigt jag skulle kunna göra!!! jag vill kunna göra exakt vad jag vill, när jag vill!

jag vill jobba 7-16, vara ledig på helgerna. ha en schysst chef som inte utnyttjar, hånar, skrattar.. jag trivs jättebra på mitt jobb, men jag klarar inte av min chef, mina arbetstider och min lön!

så ringde läkaren igår också och avbokade vår tid den 22:a pga privat angelägenhet... hallå!!! att kunna få barn är mitt prio ett, min angelägenhet!!! nu fick vi en ny tid 4 veckor bort, den 20/9 pga mitt jobb och att jag inte kan komma ifrån en sekund de närmsta 3 veckorna.... jag dör lite inombords... kommer vi någonsin få någon hjälp?

just nu är allt skit.... och jag hatar det

Jag har alltid gillat barn... Hade gärna blivit storasyster fler än en gång, men mina föräldrar var så gamla när de fick min bror att det fick räcka med barn.. Har kommit till en punkt i livet då allt känns grått och trist... Det saknas liksom något.. Det saknas något som förgyller lite extra, det saknas ett barn!Mina gamla klasskompisar får sitt andra, de får sitt tredje.. Men jag är tydligen helt oduglig, för jag kan inte ens få fram ett barn... ETT enda!!!!!Jag och min sambo (fästman) har varit ett par sedan 2005. De senaste 4 åren har vi inte skyddat oss vid sex.. Vid ett par tillfällen har jag fått rikliga blödningar, men någon graviditet har aldrig kunnat påvisas.. Det senaste året har jag fört dagbok. Vi har försökt pricka bra dagar, både med hjälp av en app men även med hjälp av ägglossningsstickor... Stickorna har aldrig gett något utslag... Jag fick nog och ringde en barnmorska för några veckor sedan... Den 22 aug startar ett nytt kapitel i mitt liv.. Som 25-åring vill man inte erkänna att man är svag, men jag är så sjukt svag! Vad är för fel på mig? Jag har börjat att hata andra gravida kvinnor.. Inte så jag skulle gå på nån, men jag hatar dem lite i smyg bara... Håller fin fasad utåt men i mitt inre är det något som skriker, högt!!!! Fattiga människor får barn, missbrukare får barn, fula människor får barn, men jag kan inte....Vad gör vi för fel?!